Lille Elias Vaknade inatt. 
Skrek högt och grät som en tok. 
Han var livrädd.

Sprang in till pojkarnas rum och tog upp honom ur sängen. 
Han var svår att trösta... han skrek o skrek.
Som om han sett något. En mardröm kanske.

 

När jag äntligen fått honom att lugna sig och komma till ro så somna han i min famn.

Jag bar in honom till sängen igen och sa till min man att jag sover inne hos barnen inatt.
Ifall att Elias skulle vakna till igen så finns jag där.

Klockan var vid 2-3 slaget mitt i natten.

Jag hinner knappt lägga ner huvudet på kudden förrän jag hör ett högt duns i trapphuset.
Som om någon stor låda med plåt åkt ner för trapporna.
Det kändes som hela lägenheten skaka.

Sedan slår ytterdörren igen med väldig smäll.
Några sekunder efter det står någon och bankar på barnens sovrums - fönster.
(bor på bottenplan)
Första gången bankar personen 3 ggr och sedan försöker 3 ggr igen.

Jag blev livrädd. Rädd för att barnen skulle vakna.

Kryper på alla fyra in till mannen och väcker honom.
Ja ... jag kröp... av rädsla för att idioten utanför inte skulle se att någon på insidan var vaken.
Jag vågade inte titta upp.
När mannen hoppat upp som en tok och sprang runt och kolla så hade idioterna sprungit iväg.

Vad hålls folk på med??
IDIOTI PÅ HÖG NIVÅ... GAAAH

Har tusen saker att göra som jag måste få klart innan julafton.
Funderar bara på hur allt ska hinnas med. 
Får nog strunta i att sova så man hinner ikapp med tiden.

 

Det som gör mig mest fundersam är lille J.

Något är det som händer och jag vet inte vad.

J har vid ett antal tillfällen tittat ut genom fönstret och skrikit högt av rädsla och även börjat storgråta.
Han ser helt vett-skrämd ut precis som om han sett ett spöke eller något annat farligt. 
När jag eller min man tittat ut så finns inget där. 
Det är tomt. 

J har även varit lättskrämd vid andra tillfällen. 
När han leker och någon av oss ropar på honom.
Så kan han skaka till och blir jätterädd. 

Här hemma har han absolut inget att vara rädd för. 
Vi leker, skrattar, kryper runt och busar som de flesta barnfamiljer gör.

Men vart kommer denna plötsliga rädsla ifrån? 
Hur ska man hantera en sådan sak?

Någon mer därute som är eller har varit med om samma? 
Hur har ni gjort?

Ibland står det still och man har tappat intresset för att laga mat.
Man vet liksom inte vad man ska laga. 
Finns ingen inspiration.

Saken gör det inte heller enklare nu när min man fastar Jul-fastan.
Ja så är det....
Vi är en troende kristen familj. Så min man fastar 9 dagar vid Jul. 
Då äter han bara vegetariskt, men han får äta ägg, ost osv. Även dricka mjölk.
Andra kristna som tex de Ortodoxa äter INTE mjölk innehållande maträtter och äter inte heller ägg.

Idag rotade jag runt lite för att se om man kan hitta på något skoj.

Till slut bestämde jag mig för att till-laga en typ av pasta-gratäng som vi äter i Libanon.
Var den typen av gratäng kommer ifrån från grunden vet jag tyvär inte.


Men såhär såg det ut idag.

 

Är så glad. 
Pojkarna har äntligen fått dagisplats. 
I början på februari blir det inskolning,

Var iväg och besökte dagiset igår.
Kollade lokalerna, personalen, rutiner osv.

Det kändes bra. Fröken som mötte mig i entrén verkade riktigt gullig.
I Januari börjar en ny fröken där som jag känner sen tidigare.
Det kändes riktigt bra, för den fröken är hur gullig som helst.

Dagiset vi fick platserna på var inte dagiset jag sökte till. 
Men jag kommer nog ta platserna ändå i väntan på plats till det dagiset vi sökt till.

Det som är bra är att dagiset ligger riktigt nära. 
2-3 min promenad bara.

Ni som har småttingar som är nyinskolade... 
Har ni några bra tips att ge mig?
Något som jag bör tänka på? Förbereda osv?

 

 

=D

Nu undrar ni säkert varför just 1986?
12/12 - 1986 är datumet då vår familj kom till Sverige. 

1 år och 3 månader gammal var jag. 
Mina föräldrar, jag och min äldre bror.

 

Idag har jag även en yngre bror som föddes här i sverige. 

100% Svensk haha

 

Mina föräldrar har berättat många gånger hur fint det var pyntat överallt.
Hög snö täckte då hela landet. Tända ljus i alla fönster. 
Det var Lucia tider =)

............

Var och hälsade på en vän i onsdags.
Gott fika och trevligt sällskap med många trevliga samtalsämnen.
Från det ena till det andra så frågade min man kompisens man nyfiket hur länge han varit i sverige.
Som svar fick han 1- år.

Jag titta på honom med ett leende och sa: Du har många år till framför dig.
26 år i sverige sa jag. Slå den du hehe.

Han titta upp på mig med en chockad min och skakade på huvudet. 

=D

Tack J & A för en jättetrevlig kväll.